Stämningstexter

Castors – del 1, Raiden

Svetten rann mellan skinkorna på honom. Sand. Grus. Det spelade ingen roll hur ofta han tryckte ner t-shirten i röven för att suga upp det värsta. Likt förbannat var det lika kletigt en kvart senare. Skitsamma. Det fick rinna på. Det lindrade i alla fall skavsåren från all jävla sand från rustningen som letade sig ner i varenda skrymsle på kroppen. Sand i kängorna. Sand mellan tänderna. Sand under förhuden. Jävla, förbannade kuksand. Solen brände huvudet på honom och han försökte luta sig in mot fordonet för att söka skydd i den lilla skugga som påbyggnaden gav. Metallkonstruktionen ovan skänkte viss svalka, men skuggan flyttade sig hela tiden. Den började förresten ge efter. Rekylen från den gigantiska kulsprutan hade fått svetsfogarna att börja lossna från jeepens kaross. Det kanske var en korkad idé att fästa ett så tungt vapen på den lilla bilen, men vad fan. Det hade varit minst lika korkat att inte bärga det från flygplanet. Det funkade i alla fall. Till skillnad från den fittiga jävla walkie-talkien som bara sprakade i hans hand. Han kunde höra någon anropa honom, men det var ingen idé att svara, eftersom han ändå inte hörde vad de sa. Han blåste bort sandkorn från högtalaren. Meningslöst.

De hade varit borta i två timmar nu. Vanligtvis tog en sådan här raid bara en halvtimme, så något hade uppenbarligen gått fel. Eller åtminstone krånglat till saker och ting. Ordern var att stanna här, så det var det han tänkte göra. Längst upp på sanddynen. Vem fan hade kommit på idén att hålla vakt precis här när det på andra sidan byn där nere fanns en liten skogsdunge med skugga? Idioter.
Det var svårt att urskilja rörelserna från husen där nere. Det var säkert ett par kilometer bort. Då och då hördes skottsalvor, panikslagna skrik och dova, dunsande ljud som inte gick att härleda till något speciellt. Det lät som släggor som träffade metall, men kunde lika gärna vara ljudet från en smedja eller någon som släpade kättingar över ett golv. Hur fan det gick ihop. Metall mot metall. Svårt att säga.
Vad höll de på med där nere? Och var fan var huvudstyrkan? Plötsligt bröt en röst igenom i walkie-talkien. Den skrek något om att bränna dem. Han fattade direkt och högg tag i ett stag och satte en fot på däcket, hoppade upp, osäkrade kulsprutan. Han fick alltid lite bånge vid ljudet av den. Adrenalinet rann till. Han strök bort svetten ur ögonen med underarmen och slog på siktet. Den röda punkten syntes tydligt i kikarsiktet. Kängorna halkade lite på jeepens tak och han fick spänna fast läderremmen runt midjan för att inte trilla av. En snabb tanke på staden. Där man kunde stå rakt.

Så kom dem. Löpande uppför kullarna. I panik. Trasiga, bleka, som om de varit instängda under lång tid. Deras ögon verkade inte ha sett solen på evigheter för de höll sig för ansiktet och skrek, men fortsatte att springa. Några bort mot skuggan, men de stöp fort då gänget där nere tömde sina magasin i deras ryggar. De ryckte till. Trillade framlänges. Korta spasmer. Svarta fläckar. Grå rök syntes där de grovkalibriga vapnen hade träffat. Fem, sex stycken stöp innan de ens nått träden. De andra rusade mot honom, uppför sanddynen och rakt mot jeepen, som om de plötsligt återfått sin syn och nu fått ett mål. Han sparkade till ammunitionslådan och kontrollerade att bandet därifrån löpte som det skulle in i kulsprutan. Sen öppnade han eld. Kulorna skar rakt igenom människorna som rusade mot honom. Några klövs mitt itu men de fortsatte springa. Det tog bara några sekunder innan alla låg ner och sanden mörknade under de fallna kropparna. Öknen sög i sig deras blod direkt. Han räknade snabbt till elva stycken. Ett kommando hördes spraka till. Han såg ner mot backen en gång till för att försäkra sig om att det var över, hoppade ner från taket och krängde sig in vid ratten. I samma stund sköts lysraketen upp mot den klarblå himlen. Den röda intensiva lågan såg att hänga där i evigheter. Tillräckligt länge för att han skulle hinna rulla ner mot husen där nere innan den landade. Bilen stannade vid ett alldeles nytt dass. Konstigt. Vem bygger dass i öknen?

De andra var fullt upptagna med att tömma ett underjordiskt skyddsrum. Kall betong. Plåt. Tunga dörrar. De lassade låda efter låda på sina trikes och spände fast dem med tjocka rep. Alla lådor var märkta med röda kors. Ett sjukhus. Medicin. Värt en förmögenhet i caps och tjänster. De kunde kränga skiten på nolltid. Behålla morfinet själva, men resten. Vaccin, gips, hela skiten skulle ge dem tillräckligt för att hålla sig flytande i ett halvår till. Ren jävla guldgruva. Det skulle ge diesel, vatten och konserver för tvåhundra personer i sex månader. Ammunition. Kanske till och med det.
Han ryckte upp bakluckan till jeepen, drog ut dunkarna och började hälla ut bensinen runt husen. Den satans sanden var inne i rövhålet nu. Han var tvungen att peta ut lite med fingret. Bensinen från fingrarna sved utav helvete. Han stannade upp en sekund och tryckte ner t-shirten igen. Fortsatte att dränka in de vita stenhusen, dassen, det stora vita tältet. Slängde sen ner dunkarna i skyddsrummet och gick för att hämta en lysraket. I samma stund såg han det så bekanta svarta molnet vid horisonten. Ljudet av sextio tunga fordon som rev upp en sandstorm där borta. Öknen själv rörde på sig. De var snart här. Makten. Han vrålade till de andra. Fick mest grymtningar till svar, men de satte sig snabbt upp, kickade igång motorcyklarna och vrålade upp för sanddynen, bort mot det annalkande, bruna molnet som närmade sig snabbt.
Han dröjde kvar till sist. Såg sig om. Husen låg nästan gömda mellan dynerna. De hade aldrig upptäckt dem om de inte hade rekat det här området för ett par dagar sen. Hela anläggningen låg gömd mellan dynerna, som om den hukade sig för omvärlden. Då såg det annorlunda ut då. Rent. Snyggt. Ordnat. De hade bara sett några få människor röra sig mellan byggnaderna, förmodligen för att det var så satans varmt i ökensolen. Patienterna hade väl varit nere i skyddsrummet, i säkerhet för hetta, sandstormar och virus. Jävla mesar.

Han ryckte till. Den sista motorcykeln försvann över krönet. Det som förut var något av en oas var nu ett kaos av sönderskjutna rutor, bränd metall och ett tjugotal döda kroppar i förvridna ställningar som låg utspridda över hela sänkan han befann sig i. Solen gassade obarmhärtigt. Det gick snart inte att tänka klart längre. Han behövde vatten. Eller öl. Hellre öl. Han kom på sig själv med att stå med pistolen i handen och den andra stödd mot vad som såg ut att vara stommen till ett växthus. Dör snart. Hettan. Ljuset. Orkar knappt lyfta armarna. Ljudet från motorstormen kom närmare. Han siktade mot den inre delen av det mörka skyddsrummet, satte en fot på det första trappsteget och kisade in i mörkret där han hade slängt den sista dunken, tryckte av och lät lysraketen brisera mot rummets betongvägg. Mörkret lystes upp. Blått ljus. Som en svetslåga. Flamman tryckte sig mot väggen. Yrade runt som om den sökte en väg ut. Snabbt sprang han därifrån och slängde sig in på förarsidan. Elden dånade till där inifrån och spred sig som en ökendemon längs med bensinsådrorna han lämnat. I samma stund som han passerade krönet exploderade något där nere och ett moln av eld steg mot den klarblå himmeln. Han skymtade den stora styrkan där framme. De hade bytt riktning och körde nu österut. Han trampade på gasen, lät sanden yra runt jeepen. Såg de andra sakta ner för att vänta in honom innan de anslöt till karavanen därframme.

De hade fått skitgörat igen. Castors. Öknens asgamar. Demonerna. Djinner i en döende tid.

Det brände till i röven på honom. Satans, helvetes, jävla bögsand.

En avgrundsdjup ångest vred sömnen ur hans sinne, då han han insåg att han vaknat blind! Va fan hände igår? Huvudet pulserade av smärta medan han fick kämpa för andhämtningen. Va fan hände? Jävla Läpp-Åke! Den där förbannade, klentänkta Vrederbergaren hade dykt upp en bit utanför staden på sin flakmoped med två hinkar alldeles ”värry spexisal brew” på flaket och en ovanlig nyhet. Han skulle sälja det hela i ett paket och eftersom Castors dels kom från en lyckad kapning av en transport och hade mycket extra caps att spendera och dels för att Läpp-Åke garanterade en fylla utöver det vanliga då hinkarna innehöll en brygd på hemkört, svamp och en burk piller så gjorde man en deal. Minnesbilderna växlade snabbt medan blixtar av smärta sköt genom huvudet. Man drack av hinken, mängder... När fyllan, som man för övrigt var överens om var av toppklass, började peaka så avslöjade Läpp-Åke sin hemlighet. Långt bort i en mycket avskiljd del av en dal finns en gammal nedlagd mack som utgjorde tillhåll för en obskyr, folkskygg samling som bara kallades Texaco-gänget av dom, mycket få, som kände till dom. Dom höll sig helt på sin kant men hade på senare år gjort vissa affärer med Läpp-Åke (Ingen tog detta som en absolut sanning, dumjäveln skarvade som vanligt). Under en av dessa affärer skulle Läpp-Åke leverera en viss vara till Texaco-gänget och fick då se att dom hade ett litet hus i betong välbevakat, bredvid själva macken. ”Där höll dom sina troféer”, sa han. Någon föreslog att eftersom det var Läpp-Åkes stora hemlighet, så hade han lurat dom och man borde skära av nåt som motsvarade värdet av capsen. Innan man hann realisera den goda idéen så berättade Läpp-Åke det som gjord det hela värt varenda kapsyl; utanpå betongklumpen satt på sidan om metalldörren en skylt... Castor 13!
Han vred sig i skallebank och mindes hur kvällen fortlöpt. Man hade hurrat, druckit mer av den förbannade dekokten och sedan bestämt sig för att hämta hem sin skylt. Sagt och gjort stal man en kärra med tillhörande traktor och satte av medan man på flaket gjorde slut på den första hinken. Och nu var han alltså blind av den förbannade smörjan. Han hörde röster och med en kraftansträngning resta han sig upp men kom bara en decimeter innan han fick ett slag i pannan. Ja just fan, han hade lagt sig under kärran för att sova och var således inte blind. Bra ändå. Krypning medelst ålning på rygg var metoden för att ta sig fram. De andra var redan uppe, och de muttrande sura oartikulerade grymtanden som tjänstgjorde som konversation lät honom förstå att även de andra plågades svårt. Ingen ville riktigt göra något utan inväntade någon annans initiativ. Det var Zeke som bröt bakfyllans förbannade handlingsförlamning. Med ett bestämt ryck slet han locket av den andra hinken, fyllde sin skitiga kåsa och med ett svep tömde han den och började sedan packa ihop sina grejer som ett tecken på att det var dags för avfärd. De övriga följde hans exempel och snart var man rullande igen.
Dagen blev kväll och sedan natt. I gryningen kom man fram till den plats Läpp-Åke pekat ut. Det var en liten mack med några byggnader till. Till höger om Macken en rucklig affärsbyggnad som tydligen ägdes av till hälften någon som hette Inter Sport. Den andra halvan tillhörde Willy, vem fan det nu var. Till vänster om Macken fanns en verkstad. Allt väl nergånget. Grizzly och Galt gjorde som brukligt och smög iväg för att reka medan övriga laddade på fullt i maggen och gjorde sig stridsklara. Efter en kvart hördes Grizzly på radion. Mellan Willys kåk och macken stod ett mindre betonghus där man förvarade artefakter och vapen. Vid dörren hängde det man kommit för, skylte. Tydligen verkade Texaco-gänget bestå av ca 15 stridsdugliga karlar och fruntimmer, men säkerheten var under all kritik och enbart ett par vakter gick stridsklara. Sparven fick en idé,  plocka vakterna i tystnad först. Han smög iväg mot ena vakten medan Grizzy och Galt skulle ta de andra två. Sagt och gjort de tre oskadliggjordes och sedan tågade hela gänget med vapen i hand mot gårdsplanen. Så snart någon sett dom kom hela Tecxaco-gänget utfarande och många sprang mot vapenkammaren. Men där stod Galt och Grizzly på post med vapen i hand. En man med en blodig oljerock, trasiga glasögon och det vita håret på ändå kom ut från verkstaden. Blodiga händer lyfta över huvudet. Brytande på tyska bad han gänget att högaktningsfullt dra åt helvete och lämna dom i fred. Sparven försökte rädda situationen genom att säga att Castors var där för sina skyltar men kaoset var redan ett faktum. Under några få minuter slaktades hela Texaco-gänget på gårdsplanen. Efteråt var gårdsplanrn ett inferno och luften tung av lukten av blod, krut och gammal fylla.
Fan vad jag är bakfull, tänkte han medan han laddade om och plockade upp en liten kantin från ett av liken. Den var full i nån slags saft som fick duga som törstsläckare. Han strosade bort till verkstaden där ingen ännu gått in. Han förväntade sig det vanliga, rostiga skrothögar, hemsnickrade bildelar och mängder av skruv, mutter och ståltråd där inget någonsin skulle användas till nåt vettigt. Allt skitigt och täckt av tjock gammal olja och smuts. Men här var något helt annat. Arbetsbänkar stod längs alla väggytor, en enorm ställning med kedjor var uppställd, där fanns ett bord med läderremmar och en tandläkarstol med handbojor och rep. Allt täckt av gamla blodfläckar.  Mitt i rummet ett smutsigt arbetsdike, halvdant täckt med blodfläckiga presenningar. På borden låg mängder med papper, böcker och pennor. Han bläddrade bland pappren men fattade ingenting. Anteckningarna var vilda, osammanhängande och oorganiserade. Helt klart var att det handlade om någon som benämndes som projektet, ”Hunden”.  Det hela var ointressant  men så fastnade hans blick på en anteckning. ”Några söker efter objektet i syfte att återfå en ekonomisk kompensation. Det är därför ytterst viktigt att ingen får reda på att objektet finns här förren omprogrammeringen är klar.” Aha... Så dom hade förmodligen kidnappat någon som var värd caps för nån annan... Han avbröts i sina funderingar av ett obehagligt gnällande. Gnällandet övergick i ett ylande och sedan morrande och det kom från gropen. Han osäkrade bössan och sparkade undan presenningen. Där hoptryckt i ett hörn satt en mager, smutsig och blodig man, naken, fastkedjad med ett halsband till väggen. Aset och Zeke kom in. ”Lupus, du behövs nog borta vid artefaktkåken. Vi kan skjuta av den där jäveln”. Lupus stoppade avskjutningen och nämnde att vraket i gropen kanske kunde vara värd caps. Dom stod där och dividerade en stund när Leo kom in och återupprepade behovet av att han hjälpte till med något i artefaktkammaren. Leo tyckte att killen var värd att ta med, det gick ju att avpolettera honom närhelst man kände för det om nu inte gick att få caps för honom. Och förhoppningsvis kunde han berätta mer om Texaco-gänget och vad dom höll på med nu när alla andra var mindre talbara.
Han lämnade dom övriga där i verkstaden och gick ut på gårdsplanen och mot artefaktkammaren. Jaha, vad var nu det han skulle... Han möttes av Grizzly och Galt som kom springande ut från kammaren snabbare än de nånsin rört sig. ”FÖR SENT!” vrålade Grizzly och hann precis slänga sig i skydd när en stor explosion jämnade artefaktkammaren med marken. Eld spred sig snabbt till övriga byggnader. Och man gjorde sig klar för att lämna... Snabbt, eftersom nya mindre explosioner  avlöste varandra från de övriga byggnaderna som rasade samman som korthus. Snubben som tagits från verkstadsgropen verkade vara på ett mycket gott humör, även om han verkade oerhört medtagen. Svettiga och ansträngda delade man på den öldunk som Sparven hunnit rädda från ett av husen. Det var ganska trivsamt att sitta så och se på när macken brann ner.
Man upptäckte då att fången försvunnit. Zeke sa att han velat hämta ”sina grejer” och det gick väl bra om han nu var så korkad att han vill in i ett brinnande hus. Han skulle väl ha nån särk eller en overall eller nåt. En vadslagning startade medan öldunken gick runt kring huruvida han skulle komma tillbaka levande, dö i lågorna eller försöka rymma. (Det stod mycket klart att ingen riktigt orkade jaga efter nån, så ifall det sistnämnda skulle inträffa så skickade Galt upp gossarna på en höjd för att knäppa fanskapet.) Tiden gick och oddsen för att han brunnit inne blev allt lägre, man började redan betala sina skulder då snubben dök upp. Sotsvärtad, svettblank och med ett stort leende. Och med två stora lådor släpandes efter sig. Han plockade på sig kläder, rustning och till sist tre stora pistoler. Några reagerade, skulle fången ha vapen?! Men Galt verkade knappt bry sig så det fick väl vara som det var. Och det viktigaste av allt, prylar för att hela skador. Knäppgöken var alltså läkare, van vid att fajtas och totalt loco... Man la ingen vidare vikt vid honom utan lät saken bero, det jävligaste var ju skylten! Skylten som man kommit för att ta tillbaka och skjutit sexton dumjävlar för att få, var nu borta för alltid. Det var en något deppig stämning en kort stund... Tills Leo plockade fram en liten plastsäck i vilken han hade plockat med den fina skylten. ”Skulle jag lämna den i samma hus som en fet bomb och Galt och Grizzly? Ful får man vara, men inte dum...”